Vår bröllopshistoria – Nina och Marcus Tjernobylbröllop

Hej Nina, välkommen till Wedding Stories. Du är rätt så nygift med din Marcus. Stort grattis! För hur länge sedan gifte ni er? I november 2017 så stack vi iväg till Ukraina för att viga oss.

Ni hade ert vigselceremoni på en liten annorlunda plats, vill du berätta? Självklart. För oss är den inte annorlunda, men har förstått på reaktionerna från omgivningen att den är annorlunda. Vi båda älskar övergivna platser och när vi träffades för typ 7 år sedan insåg vi att det här var ett gemensamt intresse vi hade, det kallas urban exploring – när en far runt tittar på platser och ställen som bara lämnats vind för våg. Hur som helst, Tjernobyl är den mest övergivna av övergivna platser och har en historia som intresserar oss. Därför valde vi Tjernobyl som plats för vår ceremoni, och mer specifikt Pripyat, som är den mest drabbade byn närmast kärnkraftverket som exploderade 1986.

“Vi båda älskar övergivna platser.. Därför valde vi Tjernobyl som plats för vår ceremoni..”

Vissa har gett oss lite kritik och tyckt det är osmakligt viga sig på en plats där folk förolyckats, jag förstår hur de tänker. Det är en väldigt tragisk historia, men för de känner oss som par och kan vår bakgrund så förstår de att det ligger en tanke och mer känsla bakom valet av plats än att det är “ett coolt ställe”.

För att förstå bakgrunden till varför ni valde den plats som ni gjorde beror detta dels på att ni båda är/har varit brandmän och att ni gillar övergivna platser. Vilket coolt par ni är! Kan du berätta lite mer om er själva? 

Jag (Nina) är 38 år nu, jag pluggar Utredningskriminologi och vill jobba som utredare, gärna med brott mot barn, trafficking eller liknande. Tidigare har jag en examen både i Grafisk Design från Berghs School of Communication i Stockholm och en i Skydd mot olyckor, aka brandman. Jag är alltså en konstnärlig brandman som vill bli kriminolog.

“Min inställning till frieri var lite skämtsamt “friar du, så dödar jag dig”.”

Ganska rolig kombination faktiskt. Jag känner att den ger mig en bred grund att stå på. Jag är ursprungligen från Säffle i Värmland men lämnade orten när jag var typ 20 för att flytta runt både i Sverige, Norge och Spanien. Till slut landade jag i Varberg som brandman och där fanns Marcus.

Marcus i sin tur är från Kungsbacka och är 40 år och jobbar fortfarande som brandman men nu i Räddningstjänsten Stor Göteborg där han har en skeppartjänst i Frölunda. Nu bor vi ihop i en villa i Kungsbacka med vår son på 2,5 år.

Om vi börjar från början, hur träffades ni och för hur länge sedan? Var det kärlek vid första ögonkastet? Alltså jag kommer inte riktigt ihåg det här med “första början-grejen”: Vad jag minns är att jag började arbeta som nyexaminerad brandman på Räddningstjänsten i Varberg/Falkenberg. Där jobbade Marcus som styrkeledare. Jag minns dock att det var något som drog oss samman. Det var dock en ganska turbulent tid just då, för båda var i ett förhållande som inte funkade optimalt. Därför var det en tid i början av en del tårar, stress och vilsenhet. Jag ville ha Marcus, men det är ju inte bara att lämna det man har heller. Så ja, egentligen kan man säga att det var kärlek vid första ögonkastet men att det tog energi och kraft att tillslut hamna med varandra.

Var det något frieri involverat? Ja. Och det här är knasigt. För jag avskyr pråliga, överdrivna frierier. Tycker det är fånigt och jag skäms när jag ser folk fria. Så min inställning till frieri var lite skämtsamt “friar du, så dödar jag dig”. Men faktiskt, helt ärligt, så låg det allvar bakom eftersom jag tycker det här med klassiska bröllop och hela grejen är rätt fånig och mainstreamtråkig.

 

“Där tar han upp en ring, men innan han hinner säga nåt utbrister jag givetvis, “men ska du fria nu så dödar jag dig!””

 

Men, på en resa till Rom hade Marcus kommit på den geniala idén att fria på nån cheezy plats. Han hade med sig en ring som han gick och bar på typ hela resan men hittade ingen plats som var nog skämmig för mig. Rom är ju inte så skämmigt i sig liksom, Rom är storslaget med sin historia och byggnadsarkitektur. Det skulle i så fall varit vid Fontana di Trevi känner jag så här i efterhand. Men, frieriet skedde helt spontant på Petersplatsen, vi var helt ensamma, det skulle precis till att börja åska, himlen var sjukt mörk och vi skulle bara pausa en stund mellan all sightseeing. Där tar han upp en ring, men innan han hinner säga nåt utbrister jag givetvis, “men ska du fria nu så dödar jag dig!”. Kan tillägga att han i allra högsta grad lever ännu och efter det frieriet sprack himlen som på en signal upp och ett par strimmor solljus stack ner på oss där vi stod. Jävligt cheezy, men också himla snyggt regisserat av den som har mitt öde i sina händer.

Hur visste ni vilken typ av vigsel ni ville ha? Var det självklart att ni skulle åka iväg och gifta er där ni gjorde? Hade ni rekat innan? Nja, vi visste att vi inte ville ha ett vanligt bröllop, det intresserar oss inte det allra minsta. Vi ville ha vår ceremoni på en plats som betyder något för oss, som är spännande och som innehåller historia. Vi tänkte lite kring Sverige men hittade ingen plats som kändes självklar. Sedan hade vi alltid drömt om att åka till Pripyat. Så i samband med att Marcus fyllde 40 så önskade han sig en 40års-resa i present. Och då drog vi iväg, ingen visste något.

“Det är så sjukt känslosamt med övergivna platser. Du går omkring i någons liv näst intill.”

Varför övergivna platser? Det är så sjukt känslosamt med övergivna platser. Du går omkring i någons liv näst intill. Oundvikligen kommer tankar och fantasier – vad hände, varför fick de lämna, varför lämnades allt orört, vem bodde här, vem levde i det här rummet? För mig specifikt är övergivna sjukhus, psykiatriska avdelningar och liknande det mest intressanta, där sitter så mycket trauma, lidande och känsla i byggnaden. Det är nästan så att en själv lever sig tillbaka in i hur det en gång var. Samtidigt som övergivna platser oftast lämnar saker och ting näst intill orört, vilket i sig berättar en historia.

“..det där med att det är känsligt för vissa att vara glada på en sådan tragisk plats, så valde vi att fira kärleken på sätt och vis ihop med de brandmän som förolyckades i sin kamp för mänskligheten.”

Hur hittade ni brandstationen? Fick ni hjälp på plats av någon? Såhär är det, jag hade rekat endel innan, pratat med guiden (man måste ha guide för att komma in i the zone) och tillsammans med min beskrivning av oss föreslog guiden just brandstationen i Pripyat. Ett rätt självklart val egentligen. Det blev hur bra som helst. Helt perfekt. Och som jag var inne på ovan, det där med att det är känsligt för vissa att vara glada på en sådan tragisk plats, så valde vi att fira kärleken på sätt och vis ihop med de brandmän som förolyckades i sin kamp för mänskligheten. För oss var känslan mer att de förolyckade brandmännen fanns där med oss, just där och då.

Vad var det första ni tog beslut om? Hmm, jag tror det var platsen, och att vi ville ha festen hemma senare.

Vilka saker var de viktigaste för er när ni tog beslut kring ert bröllop? Att vi inte ville ha det traditionella. Det viktigaste för oss var platsen, det diskreta och senare vännerna att fira med.

“För oss vanliga turister som är där en dag eller två utsätts vi inte för direkt nämnvärd strålning.”

 

Under hur lång tid planerade ni? Inte så länge faktiskt, vi bestämde oss i slutet av sommaren (2017), köpte resan och i november drog vi. Det var ju inte så stressigt i och med att vi valde att senarelägga festen. Därmed hade vi ju massa tid att planera för den efteråt.

Hur såg resan till Tjernobyl ut? Behövdes tillstånd osv för att få vara där? Hur länge var ni borta? Vi var borta en långweekend. Flyg till Kiev och en natt där, på morgonen blev vi upplockade av vår chaufför och guide. Som sagt, som turist måste du åka med en privat guide, vilket vi valde i och med våra speciella önskemål, eller så kan du åka med en turistgrupp. Men oavsett så måste du åka med en certifierad guide eftersom det faktiskt är en ganska farlig zon att vistas i. Åker du dit ensam vistas du där illegalt och riskerar åka fast och dömas. Inte så kul.

“Väl i brandstationen placerade vi oss på ett fint ställe och den guide vi hade med oss kunde även viga oss, dock på ukrainska. Vi hade övat kvällen innan när vi skulle svara honom och vad “ja” hette på ukrainska. Så, hela ceremonin skedde således på ukrainska.”

 

Sedan var vi i “the Zone” i två dagar och sov över i ett sjabbigt hotell i byn Tjernobyl. Känns jättekonstigt att en ens får vara på en sådan plats så länge i och med att platsen har utsatts för en kärnkraftsolycka. Men, nu mer så är vissa områden sanerade och över tid har vissa kontaminerade områden minskat i strålningsgrad och det går att vara där. Det finns – tro det eller ej – vissa personer som faktiskt valt att återvända och bo i området igen, men dessa gör det på egen risk. Guider och personal får däremot inte jobba hur mycket som helst i “the Zone”, de måste alltid bära mätinstrument där den ackumulerade strålningsdosen de utsatts för visas. För oss vanliga turister som är där en dag eller två utsätts vi inte för direkt nämnvärd strålning.

Kan du beskriva dagen för själva vigseln. På morgonen for vi efter frukost ut för att kolla området (det är ett stort område att besöka), jag tror vi hann med att äta lunch till och med innan guiden sa att nu, nu börjar vi närma oss brandstationen. Då var det bara att svida om och förbereda sig lite mentalt. Väl i brandstationen placerade vi oss på ett fint ställe och den guide vi hade med oss kunde även viga oss, dock på ukrainska. Vi hade övat kvällen innan när vi skulle svara honom och vad “ja” hette på ukrainska. Så, hela ceremonin skedde således på ukrainska.

Det enda vittne som fanns på plats var chauffören, han var även den som både fotade oss och filmade oss. Vi hade alltså inte med oss någon fotograf.

“Gör det! Bara gör det ni helst vill, inte vad alla andra vill att ni vill. Bjud vilka ni vill, åk var ni vill, välj den mat ni vill, välj bort eller till tårta. Alltså, det är ert bröllop, er dag.”

 

Vad hade ni på er? Jag hade hittat en bröllopsklänning som hade ett 80-talsstuk (det vill säga tidsenligt då Tjernobyl utruymdes 1986), jag hade även en vit underställströja, vit halsduk, vit mössa och vita vantar. Ja, det var kallt där, det var omkring fem grader varmt. Så det var liksom inte läge för någon tjusig kreation, samtidigt som det inte var det som var fokus heller. Marcus hade på sig en marinblå brandmanskostym.

Några tips till andra par som vill/ska gifta sig på en plats liknande er? Gör det! Bara gör det ni helst vill, inte vad alla andra vill att ni vill. Bjud vilka ni vill, åk var ni vill, välj den mat ni vill, välj bort eller till tårta. Alltså, det är ert bröllop, er dag. Ingen annan ska påverka er i vad ni själva drömmer om. Det är mitt tips.

Behövde ni några andra tillstånd för att kunna gifta er utomlands? Hur upplevde du/ni att det var att få tag på information kring vad som krävs för vigsel utomlands? Några råd till andra par? De vänner av ordning som uppmärksammat läst det jag nämnt hittills har säkert förstått att själva ceremonin inte är regelrätt giltig. Det var vår guide som höll i ceremonin. På ukrainska. I hemlighet.

Självklart hade vi gått till rådhuset och fixat med själva det lagliga innan. Men för oss var det mer en byråkratisk del av hela grejen. Inget vi alls la någon vikt eller energi på. Rådhuset är inte vår ceremoni, det är inte då vi gifte oss liksom. Det är inte det datumet som är vårt “datum”. Vår dag är dagen i Pripyat, vår vigselceremoni är den i Pripyat.

Men rent tekniskt så var det hela avklarat några dagar innan i Sverige. Jag tänker, gör det inte så svårt. Det behöver inte vara så perfekt. Vi gör det för vår skull och på vårt vis. Ett annat sätt hade varit att vigas på Landvetter precis innan avgång. Men i vårt fall så funkade det inte med flygtider och så vidare. Men annars tyckte vi att det hade varit det smidigaste.

“Vi la ju endel på själva resan till Tjernobyl. Sedan har festen en egen budget, men eftersom vi väljer att göra det avskalat som möjligt så kommer vi undan relativt billigt ändå.”

 

Hur gick era tankar kring bröllopsbudget? Jag har lite panik över pengar, jag är student liksom och det svämmar inte över av pengar direkt. Men eftersom vi portionerat upp utgifterna så har det fungerat hyfsat. Vi la ju endel på själva resan till Tjernobyl. Sedan har festen en egen budget, men eftersom vi väljer att göra det avskalat som möjligt så kommer vi undan relativt billigt ändå. Den stora utgiften är val av lokal och alkoholen som vi köpt in. Vi blir trots allt 135 gäster. Är så ödmjuk inför att 135 personer valt att tacka ja till att fira med oss. Att 135 personer tycker det är en rolig grej, och att samtliga är vänner till oss, vänner som betyder mycket för oss. Det ska bli så sjukt roligt att träffa alla som en inte sett på flera flera år.

Hade ni gjort något annorlunda i efterhand? Jag tror inte det. Nu är ju inte festen förbi än och det kan hända att det är en massa som går fel där och då som vi borde tänkt på, men hittills så är allt lugnt.

Då ni reste iväg och hade ceremonin i Tjernobyl har ni valt att ha själva bröllopsfesten här hemma. Hur går era tankar där? Det var ett ganska enkelt val att ha festen hemma. Vi ville samla våra vänner till en fest men inte i Tjernobyl. Däremot har vi valt att ha en lite annorlunda fest, en fest som inte är en traditionell bröllopsfest på något vis alls. Vi kommer inte ha någon sittning. Vi kommer inte ha någon tårta eller korv med bröd som vickning. Allt det som normalt förknippas med en bröllopsfest är bortplockat. Så även vår släkt. Vi har valt att inte bjuda större delen av släkten, våra närmaste såklart, men i övrigt har vi dragit en snäv gräns för släkt till förmån för vännner.

“..temat för vår fest är “vänskap”. Alltså, inbjudna är enbart personer som betyder något för oss, som funnits där för oss i såväl glada som svåra stunder.”

 

Det ryktas om ett visst tema för festen, kan du avslöja något? Ja, i och med att vi inte bjuder släkt så är temat för vår fest “vänskap”. Alltså, inbjudna är enbart personer som betyder något för oss, som funnits där för oss i såväl glada som svåra stunder. Det kan vara vänner från förr som vi inte träffat på tio, femton år, men som har haft en viktig del i vårt liv vid någon tidpunkt. Jag har till exempel bjudit personer från min brandskola som jag inte träffat på säkert sex år, men de här personerna stöttade mig genom hela utbildningen och fick mig att klara av den. Det är stort för mig så givetvis har dessa personer fått en inbjudan.

Men, som svar på din fråga så antar jag att du menar det övergripande temat, och det kommer vara radioaktivitet. Festen kommer hållas i ett bergrum, med radioaktivt tema på dekoration, mat, servering och drinkar. Vi kommer servera maten i gamla konservburkar, drinkarna kommer ha namn som Pripyat och Tjernobyl och lokalen kommer vara så spartansk det går att få den (det är ju trots allt en hyrd lokal som är inredd för “vanligt” bruk). Vi kommer ha kallt vitt ljus eller inget ljus alls i vissa delar, varningsskyltar för radioaktivitet och liknande.

Sist men inte minst har du några några do’s och don’ts när det kommer till planering av bröllop? Nej, alltså, eftersom vi planerat vår typ av bröllop så har vi inte planerat särskilt mycket alls. Det blir som det blir liksom. Men okej, Do´s: Gör som ni själva vill och känner för. Don´ts: Lyssna inte på cyniska som tror att de vet vad ni vill ha.

Upp