Att vara förlovad i väntan på frieri

Som ni kanske läste i den lilla intervjun i förra posten så har egentligen ingen av oss friat till den
andre. Så hur går det ihop och varför ens invänta ett frieri kanske ni undrar?

Vi börjar med det förstnämnda. Min blivande, Ludvig, brukar någon gång per år befinna sig på olika ställen i världen för att fotografera djur (reptiler, ormar och liknande). Jag däremot är livrädd för de flesta djur och stannar helst hemma under dessa resor. Så på hösten 2017 får jag ett meddelande när han är i Filippinerna. Han saknar mig, älskar mig och berättar om sin dag. Det där vanliga sms:en när man är ifrån varandra. Men han skriver även att han vill dela ringar med mig. Att det skulle kännas fint att ha någon symbol utåt på vår kärlek. Jag blev så stressad av detta, han som alltid sagt att han inte ville gifta sig? Jag som inte ville gifta mig? Så jag svarade inte. Av ren chock.

Drömringen

Någon vecka senare när han kommit hem och vi är ute och dricker öl på Brewers Beer bar i Göteborg
med några goda vänner pekar han på mitt finger och säger ”visst hade det varit fint med en ring där?”.
Vi börjar då diskutera saken medan min ena vän (tillika brudtärna) sitter och småler över hela
situationen. Sagt och gjort, vi börjar kika runt efter ringar. Jag fastnar för ring en från Emma Israelsson i
vitguld med en 0,5k ljusrosa morganit i (mer om ringen i ett annat inlägg). Så sitter vi plötsligt där
med ringar båda två och med planer på att gifta oss utan att egentligen ha hunnit med hur vi kom dit.
Men eftersom allt gick så snabbt, och det från början bara handlade om en symbol och inte ett bröllop
har jag sagt att han har fram till bröllopet på sig att fria (i och med att det var hans idé). Han ska ordna
med vigselringen, så har jag otur kanske han friar precis innan bröllopet så jag inte får se ringen förrän
Malaysia. Då hade mitt bridezilla mode nog kickat in rejält även om jag litar på honom till 100% vad
gäller tycke och smak.