Hannas Bröllopsblogg

Allt om vår förlovning

Jag tänkte att ni skulle få följa med från början och läsa om förlovningen och hur det gick till den kvällen som Jonte gick ner på ett knä och friade.

På dagen den 22e december 2017 var jag julledig medan Jonte jobbade. Jag var hemma och bakade julgodis med min mamma och syster. Det var en fredag och jag var avslappnad och på gott humör och när min mamma och syster gått hem mamma frågade jag Jonte om vi inte kunde gå ut och äta och ta ett glas vin, för det var ändå vår månadsdag – 1 år och 7 månader.

Så vi gjorde oss iordning, jag sminkade mig lite, klädde på mig och gjorde mig redo för en dejtkväll. Mitt i allt detta lyckades Jonte smuggla ut ringarna och lägga i sin jackficka vilket jag inte alls märkte. Han berättade senare att han inte hade tänkt  fria den dagen, utan vänta tills nästa år.  Men  under tiden jag bakade julgodis hade han lyckats visa ringarna för mamma och där kommit på att han skulle fria idag. Speciellt eftersom sådana fina ringar inte kan vara instängda.

Vi traskade upp till Stortorget och satte oss för att äta. Innan vi gick in tog jag denna bilden på Jonte som ni ser ovan. Kollar man noga så ser man utbuktningen av asken där ringarna låg i hans jackficka. Detta var något jag märkte dagen efteråt…

Vi åt vår mat, drack lite vin och sen beställde vi in varsin drink. Väldigt mysig middag som alltid, och jag kunde inte ana att någon timme senare skulle vi vara förlovade.

På vägen hem från restaurangen märkte jag att Jonte började bete sig lite konstigt. Han började irra runt och gick inte riktigt rakt (och detta inte på grund av alkoholmängden). Sen sa att han vi måste göra en till sak innan vi går hem. Sekunden därefter står han på ett knä och jag kläcker ur mig: Driver du med mig nu?

Efter detta är mitt minne lite svajigt, jag minns att han läste en dikt (som han har skrivit själv!!) och jag avbröt honom ett antal gånger (lite oklart varför och väldigt oklart vad jag sa, men jag var nog lite chockad). Sen frågade han om jag ville gifta mig med honom och tog fram ringarna. Mitt svar var självklart, så självklart att jag nog inte ens sa “ja” utan pussade mest på honom.

Sen stod vi och pussades lite mer och jag tvingade honom att läsa om dikten eftersom jag inte mindes den. Och sen vandrade vi hemåt igen genom all julbelysning. Allt var väldigt fint och stämningsfullt. Nedan ser ni ringarna, två jättefina från Efva Attling i guld och min med en diamant på.

Publicerat: 2019-02-28

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Upp