Ebbas bröllopsblogg

Jakten på det perfekta snöret

Det är dags att skicka ut bröllopsinbjudningarna. Vilken resa det har varit hittills. Eftersom jag gillar att pyssla ville jag gärna göra dem själv etc etc. Ambitionsnivån var sky high och Pinterest fick sig en rejäl omgång. Men. Till slut kom vi fram till att eftersom vi har barn OCH heltidsjobb så skulle vi lägga ner idén om att pyssla ihop inbjudningarna från grunden och istället vända oss till proffs. Min kusin som är konstnär designade efter våra önskemål ett helt amazing hippiesommarinbjudningskort på återvunnet papper (eller det SER i alla fall återvunnet ut, ok?). Och när toastmadammen kom med den KLOCKRENA idén att o:et i Rosenhill såklart skulle vara ett peace-tecken var det hela fulländat! Efter att mina föräldrar språkvetarna kommit med bra feedback på texten och efter att ha mejlat fram och tillbaka cirka tvåhundra gånger med kusinen angående olika nyanser på blomknoppar, anslutande bin etc, så skickades korten på tryck. Då de äntligen kom härom veckan blev vi SÅ NÖJDA.

När min svärfar sedan kommenterade att det var ju smart och kul att vi hade sju sorters blommor på kortet (ni vet midsommar, drömprinsen som man ska gifta sig med etc) så bara knöt vi näven i fickan och bestämde att ekollon räknas helt klart som en blomma. Det vet ju alla.

SÅ – nu återstår bara att välja det perfekta snöret att knyta runt kortet. Jag har BARA köpt sex olika sorters hampasnöre hittills i jakten på den perfekta tråden. Nej då ingen bridezilla här inte. Inte alls. Så om någon någonsin behöver ett snöre är det bara att hojta. Jag har en livsförbrukning här hemma nu. Vem vet, kanske kan man röka dem? Hur som helst – jakten på att hitta det perfekt matchande pappret till den lilla, lilla, lilla lappen som jag föreställer mig ska hänga ner från det perfekta, perfekta, perfekta snöret – är äntligen över. Tack och lov för svärfar som kom med det briljanta (och billiga…) förslaget att använda byggpapp. Alltså sådant man skyddar golv med när man målar. Sånt som man står på. Det passade till inbjudningskortets färg perfekt (good bye panduro!). Så sen var det bara att be honom att vänligen skära ut 50 små, små, små (perfekta!) lappar samt att be svärmor att skriva ordet ”inbjudan” i skrivstil 50 ggr. Och det gjorde hon så gärna.

Min tärna Julia fick snällt skriva adresser på kuverten pga jag vet ingen som skriver så snyggt som hon gör. Jag fick sådan enorm prestationsångest att skriva vackert när jag skulle skriva adresserna, att jag skrev fel. Och det är ju bra om inbjudningarna kommer fram tänkte jag, så hon fick skriva de flesta. Det känns lite fint att så många på ett eller annat sätt blev involverade i inbjudningsmakandet. Ju fler kockar desto bättre inbjudningssoppa. Ska bli skönt att få iväg dem, och sedan se vilka som osar, för folk kommer väl vilja komma???

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Upp