Cecilia - Bridezilla to be

Vår bröllopsdag, Kyrkan

Brudgummen far mot Skåne-Tranås!

Äntligen var stunden kommen! Jag, Stefan och Kristofer åkte till kyrkan i god tid innan vigseln. Här började mina marskalker verkligen komma till sin rätt. Vi tog med oss vigselprogrammen vilka Stefan fick ansvar för. Kristofer fick våra vigselringar som han stoppade i säkert förvar i frackens innerficka. Väl i kyrkan så pratade jag med det kära bandet och vår präst för att sätta de sista detaljerna, vilket i huvudsak berörde när bandet skulle spela respektive brudmarsch. Vi tittade även på var vi exakt skulle stå och placerade psalmböcker till oss uppe vid altaret. Nu började nervositeten att kicka in på riktigt och hur skönt är det då inte att ha lite att göra! När väl det sista var klart så var det dags för mig att gå in i prästens rum vid sidan av altaret, så att alla våra gäster kunde bänka sig utan att de ska hinna se mig!

Stefan och Kristofer, förbereder vigselprogram och psalmböcker

Nu var det bara att börja vänta. Klockan var kvart i fyra när jag satte mig det där rummet. Själv. Rikard skulle komma in till mig, men han dröjde något kvar på slottet. Kristofer och Stefan var kvar ute i kyrkan och delade ut programmen till gästerna. De tio minuterna i ensamhet kändes inte bra, ingen distraktion, bara jag själv och en rejäl dos nervositet. Jag satte mig i en stol och tittade på väggen framför mig och blev irriterad. Nu om någonsin under hela bröllopsprocessen hade jag behövt en av marskalkerna, min puls var hög kan jag säga. Tänk på det, ni som är tärnor och marskalker, det räcker med att bara vara invid, men se till att någon alltid är det. Hur som haver så kom Rikard in till slut, ett par minuter i fyra. Han var som klippt och skuren i det här läget, läget som kändes som en evighet. Vi granskade kaftaner, formen på trääpplet på bordet, läste utmärkelser som satt på väggarna, och inte minst så sjöng vi. Vi sjöng sånger från Djungelboken! Helt rätt var det! Fram till ca tio över fyra så slog mitt hjärta ordentligt inför den stundande vigseln, sen satte jag mig igen och undrade när ska detta egentligen börja? Rikard frågade mig om han skulle gå ut och ta reda på information men jag sa att brytpunkten går kvart över, då ville jag veta mer. Pulsen gick ner. Jag slumrade till i stolen. Men bara ett par minuter senare kom prästen in i dörröppningen, och sa att nu är det dags.

Väntan..

Familj

Mormor och Morfar

Och våra vackra vänner

Med hjärtat i halsgropen, sträckte jag på mig, sköt fram mitt medaljprydda bröst och klev med säkra steg ut till altaret och vände mig stolt ut i kyrksalen. Ett sorl sjöd genom lokalen. Från vänster till höger mötte jag var och en med blicken. Det kändes otroligt att se alla; vänner från idag; vänner från förr; släkt och nära familj.  Jag kände mig oerhört stolt. Kyrkklockorna började ringa och min blick fästes mot kyrkporten.

 

Och därefter for bruden

Vi var något sena. Efter en stressig slutspurt, då nerverna hade börjat spraka, så packades klänningar och kjolar packades in i bilen. Några minuter senare anlände jag och mina tärnor till kyrkan, där min pappa mötte oss. Vi tog oss ur bilarna och började gå upp mot vigseln som skulle äga rum om bara några minuter. Jag fick lyfta kjolen fram medan tärnorna lyfte kjolen och slöjan bak. Jag kände mig i två sekunder lite komisk när jag kom och gick där längs grusgångarna med mitt följe, medan människor som var på kyrkogården tittade på oss, log och nickade. Jag tror det hela var för att alla blickar var riktade på mig och det är en väldigt speciell känsla. För idag och just nu var det jag som skulle stå brud.

Vi är otroligt glada för att vi valde vår bys vackra kyrka

Som har nästan samma byggår som våran gård

Utanför kyrkan möttes vi av prästen, han frågade om jag kände mig redo. Jag svarade ja och då gick kyrkvaktmästaren, Benny, upp i tornet för att ringa i klockorna. Klockorna ringde, de ringde för oss, och vi ställde upp oss på led framför den stängda kyrkporten beredda att tåga in längs altargången. Jag stod längst bak med min stolta pappa och det kändes som om tid och rum stod stilla. När klockorna tystnade började musikerna att spela det norska brudestykke som vi valt som ingångsmusik. Benny öppnade dörrarna, alla i kyrkan ställde sig upp och tärnorna började tåga in.

Alla foton i inlägget är tagna av Isis Sturtewagen, http://www.isissturtewagen.nl/

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Upp